veckans grod-jämförelse

Glömde förresten skriva mina senaste värden hos barnmorskan!

v 27+0:
SF-mått: 28
HB: 128
Glukos: 6
Blodtryck: 130/90
Vikt: +7 kg


Jämför med v 28+0 (Tilda)
SF-mått: 30
HB: 112
Glukos: 7
Blodtryck: 146/102
Vikt: +5 kg

v 27+5 - Gravid flodhäst?

Ja, det är så jag känner mig nu. Kollade på bilder och jämförde min mage med hur den såg ut när jag väntade Tilda och den ligger ungefär 3 veckor före i tiden. Konstigt, för när jag kollar på sf-måtten så är jag lika stor om inte mindre denna gången... Jaja, jag väger ju lite mer. Blä!! Ångest, är det jag känner över vikten.

Jag har ju graviditetsdiabetes denna gången med, men tyvärr har jag väl inte varit lika strikt. Det har slunkit ner en och annan kladdkaka i lilla magen... :-) Ja, jag får ju skylla mig själv helt enkelt! Men det är sååå gott med kladdkaka! Eller hur?

Idag är F hemma med Tilda som har lite feber och är kladdig i ögonen. Dagis är ju hopplösa med det där. Är det minsta lilla klet i ögat så blir barnet hemskickat omedelbums! Det är ju andra gången hon har det på kort tid och förra gången fick vi vara hemma nästan 2 veckor innan vi fick bukt med det. Hoppas det går lite fortare denna gången!

Puss och kram!

v. 18+4 - Ja så var det dags igen!

Hej hej!

Det tog ett tag innan jag orkade ta upp bloggandet igen, det är sån otrolig skillnad på att vara gravid denna gången när man jobbar heltid och har en liten 2-åring att ta hand om.

Iaf har vi varit på Utraljud i förra veckan och allt såg bra ut! Jag var lite orolig innan såklart för man tänker ju att ska man ha sån tur att man får två friska barn? Ultraljudet är ju ingen garanti, men... det känns jättebra! Vi tror nog båda att det blir en liten tjej till, även om jag vet att F gärna ser att det blir en pojke denna gången. Men man vet ju aldrig. Än så länge har graviditeten varit ganska olik den första så...

Ska ta och lägga upp en magbild snart, haha, snacka om att magen är liiite större än den var vid samma tidpunkt när jag väntade Tilda.

Schhh...

En liten hemlis.... lilla Grodan ska få ett syskon!
(men berätta inte det för NÅGON!)

-återkommer nästa vecka med mer info...

5 månader och snart jul!

Kan man fatta hur fort tiden går? Här är först min jättemage och sen två bilder på Tilda som vi valde att ha som julkort i år... Jag kan bara inte fatta att den underbara lilla tjejen på korten låg inne i magen!

Det går jättebra för oss nu och jag tycker nästan att det är lite lyxigt att gå hemma. Tilda sover mellan 18:30 till ca 07:30, får lite käk och sen somnar hon om till ca 10 så jag har i princip sovmorgon varje dag! (Både jag och F är riktiga sjusovare så det är verkligen tur att hon brås på oss.) På dagarna går vi till öppna förskolan, på babysim, tar promenader, umgås med andra mammor och har det allmänt bra.

Nä, nu måste jag gå och duscha. Jag övar på mitt nya step-pass nästan varje kväll nu för det är premiär på lördag och då måste det ju sitta! Jättekul och lite nervöst.

Ha en riktigt skön jul alla!

3 månader!

Helt otroligt vad tiden går! Hon är så stor nu vår lilla tjej. Hon pratar ofta och mycket, står själv på sina ben, sitter själv i barnstolen... Det händer saker hela tiden! Hon är så duktig och fin och ibland när jag tittar på henne kan jag inte hålla tårarna borta... Jag är kär!

2,5 månad

Nu börjar det blir riktigt bra ju! Tror vi har börjat få lite struktur på tillvaron igen och det är väldigt mysigt att vara hemma med Tilda.

En dag i Tildas liv: (alla tider är ca-tider)
05.00 Mat
05.30 Sova
08.00 Mat, bada, klä på sig
09.00 Sova
10.00 Leka
11.00 Mat
11.30 Sova
12.30 Leka
13.00 Promenad (sova lite i vagnen)
14.30 Mat
15.00 Sova
16.00 Leka
17.00 Mat
17.30 Sova
18.00 Lek
19.00 Pyjamas, matslurk, sova natten

Som ni ser är det mest sova och mat som gäller i hennes liv just nu. Förutom att hon sover hela natten (13 timmar med en matpåfyllning) så sover hon alltså ytterligare ca 4 timmar på dagen... och även om vi är borta så sover hon! Hon sover dessutom i egen säng i eget rum! Kunde aldrig tro att vi skulle få ett så sovande barn! Ja, vi kan nog skatta oss lyckliga att vi fått ett sånt gött exemplar! :)

Nä, nu ska jag nog göra som Tilda och vila lite för jag ganska kraftigt förkyld. Tur att det inte är en prat-blog för jag kraxar... :)

2 månader!!

Tiden går... och ännu fortare när man har barn!

Vår lilla tjej är iaf 2 månader nu och är världens goaste. Runt 8 veckor så vände det totalt. Från att ha varit skrikig och lite smått jobbig så är hon nu glad och sover bra. Hon sover faktiskt hela natten redan (från 19 - 05 ungefär) och det mesta av dagen också. Det kan ju ha varit så att magknipet gått över eller så...

Min graviditet är härmed avslutad också för nu har jag varit på efterkontroll... av alla mina femtioelva stygn syntes inte ett spår och allt såg väldigt bra ut. Skönt! Man börjar känna igen kroppen lite (även om det sitter 5 extra kilo där som inte vill bort) och jag har börjat träna ordentligt.

Annars har jag inte så mycket att säga just nu, jag är lycklig och har det bra och givetvis blir det syskon till lill-stumpan så småningom!

Babyblues

Nu är Tilda 25 dagar gammal och dessa tre veckor har varit sååå omtumlande. Att komma hem var inte alls som jag trodde att det skulle vara. När man gick där med sin mage fantiserade man om sin lilla bebis... och man skulle gå ut långa promenader med vagnen, amma i en skön fåtölj och barnet skulle vara så snällt och rart. Hmm... Så många kompisar jag har som fått barn men ändå ingen som på allvar varnat mig för verkligheten. Första veckorna är inte särskilt roliga alltid...

Det kan vara hormonerna, men så fort Tilda skrek så fick jag ont i magen. Helst av allt önskade jag att hon skulle sova hela tiden, men det gör lixom inte en två veckors bebis. Vi har haft kvällar då hon skrikit från 17 till 23 och jag gått runt med tårarna rinnande längs kinderna vaggandes och skumpandes.

Ammningen var inget för Tilda. Inte en enda gång har hon velat suga direkt på mitt bröst. I och med att hon blev sondmatad hela första veckan så har hon aldrig kännt behovet antar jag. Ett tag fungerade det med en amningsnapp man sätter på bröstet, men allt eftersom hon fick flaskan här hemma (för att hon var tvungen att gå upp i vikt) fungerade det sämre och sämre. Jag har gråtit över det med, sorgen att inte kunna amma mitt barn, kännt mig misslyckad. Pumpat och gråtit.

Innan Tilda kom läste jag en massa berättelser om mammor som hade fantastiska förlossningar och knöt an till sina barn direkt när de lades på magen. Jag kände egentligen ingenting. Var detta mitt barn? Hon var jättefin, ett underverk, men är hon verkligen min? Hälften av henne kommer från mig...! Vilken dålig mor jag måste vara som inte jättestarka känslor för mitt eget barn.

Ja, så var det... MEN... man får gråta. Man får gråta i flera dagar om man behöver. Det blir ju bättre. Hade bara önskat att någon talat om för mig att det inte kanske blir som jag förväntat mig, men att jag aldrig kan vara en misslyckad mamma... Nu när det gått 25 dagar är jag stark. Jag har så smått börjat känna för mitt barn. Jag saknar henne när jag är borta från henne. Jag vågar berätta för folk att Tilda bara får flaskan. Jag lär känna henne och vet vad hon vill när hon skriker. Det har tagit några veckor för mig, men nu vet jag att jag är en bra mamma för att Tilda tycker det. För henne är jag och pappa det bästa som finns.

No more Mage...

Så var hon då ÄNTLIGEN här... Vår lilla Tilda.

På lördag kväll ringde jag ner till förlossningen och sa som det var att jag hade haft ont länge och de sa att jag kunde komma in så skulle de kolla mig. Så vi åkte (och tänkte att vi antagligen skulle få åka hem igen) och väl inne på förlossningen gjordes ett CTG som visade på oregelbundna värkar, sedan ett ultraljud som såg bra ut och sist av allt så såg de att jag öppnat mig 2 cm. Det var alltså riktiga värkar.

Vi blev beordrade att ta en sväng på stan för att se vad som hände. Vi uthärdade i ca 1,5 timma då jag hade värkar ca var 6:e minut. Kändes pinsamt att vara bland folk och hänga på F när det gjorde ont. När vi kom tillbaka till förlossningen gjordes CTG igen och nu visade det på värkar var 2-5 min. Klockan blev ganska sent, typ 01:00 och de gav mig lite morfin så jag skulle kunna vila ett litet tag. Det hjälpte i nån timma eller två men sen fick jag ringa på sköterskan och säga att det gjorde för ont... Aaahhh. LUSTGAS!! Haha, det var otroligt skönt. Låg i mitt egna rus och andades i en halvtimma tror jag tills jag fick den efterlängtade ryggbedövningen. Klockan var då 03:30 ungefär och jag var öppen 4 cm.

Forterhinnorna togs kl 05:00 och efter det var det bara att jobba sig igenom värkarna. Mina krystvärkar satte igång ca kl 10:00 på förmiddagen och jag var öppen 10 cm. Jag fick lova att småkrysta lite om jag ville men bebisen låg fortfarande långt upp så det skulle vara ett tag kvar. Det skulle dröja ända tills klockan 13:30 innan vi påbörjade det aktiva krystandet. EDAn hade släppt succesivt och syrgasen som hade varit min bästa vän togs även den bort från mig. Nu var det bara jag och mina egna krafter som skulle trycka ut bebisen.

Efter en timmas krystande (klockan 14:30) med fullt ös och hjälp av 4 stycken barnmorskor/sköterskor som pushade på mig och drog i mina ben tillkallades läkare. Jag började bli trött och än var det en bit kvar. Läkaren snackade något om sugklocka och jag ville bara att hon skulle ta fram den himla sugklockan och dra ut ungen. En halvtimma senare när jag krystat i 1,5 timma kom den fram. Sprutor i underlivet som var värre än värkarna och två drag med sugklockan senare så kom huvudet ut. Jag skrek visst: Vad håller ni på med??!! högt i skyn när huvudet drogs ut för jag hade inte fattat att smärtan var huvudet. Det var F som sa: Huvudet är ute! och då fattade jag. Vid nästa värk kom hela hon ut. Alldeles tyst och blek lades hon på min mage. 15:05 var klockan.

Det var nästan det värsta. Jag grät högt och sa om och om igen, hon andas inte, hon andas inte. Det var full fart på personalen som torkade henne, klippte navelsträngen i full fart (F fick inte ens frågan om han ville klippa) och gav henne syrgas. De sög henne också men inget hände så de fick ta ut henne och suga henne i rummet utanför. F fick följa med. Så där låg jag kvar bara och grät (och pressade fram moderkakan) tills F kom in med henne i famnen och visade mig. Hon var OK. De fick sätta sig i en fåtölj bredvid medans jag skulle sy.

Att bli sydd var nästan värre än förlossningen. Har aldrig haft sån skarp smärta. De bedövade mig men det hjälpte inte. Jag skrek högt efter lustgas och vid varje stygn skrek jag högt i lustgasmasken. Usch för att sy...

Men sen var det över. Inte smärtan kanske, den fanns ju där i kroppen fortfarande men nu hade vi fått en liten dotter. Hon är världens finaste!

Tyvärr var Tilda lite sjuk när hon kom ut. Hon hade fått en infektion så vi hann bara ligga en natt på BB innan vi blev flyttade till länssjukhuset och neonatalavdelningen. Allt gick väldigt fort. Tida fick åka ambulans och jag och F i bilen efter. Tilda fick penicilin direkt genom en nål i huvudet och en sond i näsan så hon skulle kunna få mat direkt. Där blev vi kvar i 6 dagar och igår kom vi äntligen hem med vår lilla tjej. Hon får fortfarande penicilin 2 ggr om dagen och är lite dålig på att amma men hon är hel och fin och hon är vår. Ett underverk!

v 39 + 2 - Same, same

Idag är ungefär som igår fast ondare... :) Värkarna kom tillbaka lite glest igår efter det att jag skrivit. Jag fick sova några timmar men väcktes flera gånger av grymt kraftiga värkar. Eller, jag tycker att de gör skit-skit-ont (som knivar i magen och ryggen), men hur ska det kännas? Gick upp ur sängen vid 6 ungefär och efter det har jag haft konstant kraftig molvärk som avbryts då och då av rejäla värkar. Varje gång jag sätter mig eller ställer mig upp så får jag också extra ont. Suck, inget regelbundet än så länge alltså... Hur länge ska man behöva uthärda egentligen? Är lite rädd att jag ska bli så trött att jag inte orkar igenom en förlossning sen. Jag vill helst av allt bara sova nu, men det går ju inte när det gör ont hela tiden. Alvedon kan man glömma, det hjälper inte för fem öre.

Det har gått mer slempropp både igår och imorse och jag är också lös i magen... Snääälla, måtte värkarna bli regelbundna snart (eller avta helt). Har läget inte ändrats till i kväll får jag nog ringa förlossningen och be om något att sova på. Är lite rädd för att ringa dem för de kommer ju bara att säga att jag ska avvakta, men... ja... jag vet inte riktigt vad jag ska göra...

v 39 + 1 - Attans...

Nä, det blir nog ingen bebis idag. Värkarna har försvunnit... Typiskt!! De höll i sig i ett par timmar men nu har jag inte haft någon värk på en hel timma tror jag. Jaha, tillbaka till den långa väntan då. Vad otroligt jobbigt det är att inte veta när det blir.

Känner för att baka bullar... Får vänta tills F kommer från jobbet för han har bilen och jag måste handla i så fall.

v 39 + 1 - Är det dags nu?

Kanske, kanske är det dags snart... I natt gick en del av den beryktade slemproppen. Jag blev först lite konfunderad för den var inte alls brun eller blodig sådär men det var definitivt inget jag sett förut. Vaknade sedan i morse av lite lätta värkar. Inte direkt regelbundna heller, några stycken per timme eller så, men det kommer kanske...

Senast jag var på toa var det lite mer brunaktigt slem så det är definitivt slemproppen, men sedan jag gått upp har värkarna inte kännts så farliga. Det kanske bara känns lite värre när man ligger mot när man sitter eller står? Tja, vad vet jag? Hur ska man veta sånt här?

F stack till jobbet precis. Han har en kvart hem med bilen ungefär och det känns ju som om att detta kan ta tid OM det nu är på gång på riktigt. Jag återkommer! Nu blir det frukost och ett par Alvedon så får vi se...

v 38 + 5 - Telefonterror

Nu börjar folk ringa stup i ett för att höra om vi svarar. Mamma ringer typ varje dag, svärföräldrarna, syrran, F's syster ringer ungefär varannan dag... Och så känner man att man måste svara när de ringer för annars tror de bara att vi är på förlossningen. Ja, på ett sätt är det en pina att både mamma och syrran fått för tididgt för alla verkar tro att vi också ska drabbas av den lyxen. Jag börjar dock misströsta.

Känner inget utöver det vanliga. Inga smärtsamma sammandragningar, ingen slemmpropp, inget vatten... F frågar varje kväll när han kommer från jobbet: Har du ont? När jag svarar Nä, så säger han bara: Synd... Haha, att han kan önska mig lite smärta är ju lite absurdt :)

Imorron är det MVC igen. Jag har varit på så många kontroller (Har ju gått 2 ggr i veckan nu i 2,5 månad) att jag är skittrött på det. Inte ens hjärtljuden är intressanta längre. Same, same... Nä, om detta tar 3 veckor till kommer jag att va skitsur tillslut. :) Let's hope not...

v 38 + 1 - Intet nytt under solen

Nä... så är det. Inga nyheter. Börjar bli illa trött på den stora, tunga, otympliga magen nu. Och för varje dag så växer grodan mer och mer och mer... Det känns faktiskt som om att det ligger en 5 kilos klump däri.

Denna veckan har jag försökt aktivera mig lite för det har man ju hört kan sätta igång saker. Jag har shoppat lite grejer, bl.a. på IKEA, skruvat ihop desamma, målat en fondvägg i köket, handlat nya blommor m.m. Men nä, inget än. Jaja, tänker väl ni, det är ju faktiskt 1,5 vecka kvar och bara 20% av alla förstföderskor får för tidigt... Men min mamma och syrra fick ju båda för tidigt, det är orättvist!

F är iaf ledig denna helgen så då får jag lite sällskap. Tänkte ta en runda på stora nöjesfältet imorron. Kanske det kan sätta sprutt på grodans ankomst?

Hoppas att det blir lite svalare väder framöver också. Pust!

Magbild i v 38

Nya magbilder igen...

Behöver jag säga att grodan tyckte att Robbie var gryyym!