Nu är Tilda 25 dagar gammal och dessa tre veckor har varit sååå omtumlande. Att komma hem var inte alls som jag trodde att det skulle vara. När man gick där med sin mage fantiserade man om sin lilla bebis... och man skulle gå ut långa promenader med vagnen, amma i en skön fåtölj och barnet skulle vara så snällt och rart. Hmm... Så många kompisar jag har som fått barn men ändå ingen som på allvar varnat mig för verkligheten. Första veckorna är inte särskilt roliga alltid...
Det kan vara hormonerna, men så fort Tilda skrek så fick jag ont i magen. Helst av allt önskade jag att hon skulle sova hela tiden, men det gör lixom inte en två veckors bebis. Vi har haft kvällar då hon skrikit från 17 till 23 och jag gått runt med tårarna rinnande längs kinderna vaggandes och skumpandes.
Ammningen var inget för Tilda. Inte en enda gång har hon velat suga direkt på mitt bröst. I och med att hon blev sondmatad hela första veckan så har hon aldrig kännt behovet antar jag. Ett tag fungerade det med en amningsnapp man sätter på bröstet, men allt eftersom hon fick flaskan här hemma (för att hon var tvungen att gå upp i vikt) fungerade det sämre och sämre. Jag har gråtit över det med, sorgen att inte kunna amma mitt barn, kännt mig misslyckad. Pumpat och gråtit.
Innan Tilda kom läste jag en massa berättelser om mammor som hade fantastiska förlossningar och knöt an till sina barn direkt när de lades på magen. Jag kände egentligen ingenting. Var detta mitt barn? Hon var jättefin, ett underverk, men är hon verkligen min? Hälften av henne kommer från mig...! Vilken dålig mor jag måste vara som inte jättestarka känslor för mitt eget barn.
Ja, så var det... MEN... man får gråta. Man får gråta i flera dagar om man behöver. Det blir ju bättre. Hade bara önskat att någon talat om för mig att det inte kanske blir som jag förväntat mig, men att jag aldrig kan vara en misslyckad mamma... Nu när det gått 25 dagar är jag stark. Jag har så smått börjat känna för mitt barn. Jag saknar henne när jag är borta från henne. Jag vågar berätta för folk att Tilda bara får flaskan. Jag lär känna henne och vet vad hon vill när hon skriker. Det har tagit några veckor för mig, men nu vet jag att jag är en bra mamma för att Tilda tycker det. För henne är jag och pappa det bästa som finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh, jag får tårar i ögonen när jag läser dina sista inlägg. Jag har följt din blogg nästan hela tiden. Det är så sorligt att ingen berättade för dig att det kunde bli som det blev. Det är så typiskt att alla bara berättar om det mysiga. Inte om skrik och vaknätter när inget fungerar.
Som tur är är tiden vår vän och när ni kommit i fas med allt så kommer de där mysiga att infinna sig, det tar bara lite olika lång tid.
Stort grattis till den fina tjejen ni fått!!!
Kram
Skicka en kommentar