No more Mage...

Så var hon då ÄNTLIGEN här... Vår lilla Tilda.

På lördag kväll ringde jag ner till förlossningen och sa som det var att jag hade haft ont länge och de sa att jag kunde komma in så skulle de kolla mig. Så vi åkte (och tänkte att vi antagligen skulle få åka hem igen) och väl inne på förlossningen gjordes ett CTG som visade på oregelbundna värkar, sedan ett ultraljud som såg bra ut och sist av allt så såg de att jag öppnat mig 2 cm. Det var alltså riktiga värkar.

Vi blev beordrade att ta en sväng på stan för att se vad som hände. Vi uthärdade i ca 1,5 timma då jag hade värkar ca var 6:e minut. Kändes pinsamt att vara bland folk och hänga på F när det gjorde ont. När vi kom tillbaka till förlossningen gjordes CTG igen och nu visade det på värkar var 2-5 min. Klockan blev ganska sent, typ 01:00 och de gav mig lite morfin så jag skulle kunna vila ett litet tag. Det hjälpte i nån timma eller två men sen fick jag ringa på sköterskan och säga att det gjorde för ont... Aaahhh. LUSTGAS!! Haha, det var otroligt skönt. Låg i mitt egna rus och andades i en halvtimma tror jag tills jag fick den efterlängtade ryggbedövningen. Klockan var då 03:30 ungefär och jag var öppen 4 cm.

Forterhinnorna togs kl 05:00 och efter det var det bara att jobba sig igenom värkarna. Mina krystvärkar satte igång ca kl 10:00 på förmiddagen och jag var öppen 10 cm. Jag fick lova att småkrysta lite om jag ville men bebisen låg fortfarande långt upp så det skulle vara ett tag kvar. Det skulle dröja ända tills klockan 13:30 innan vi påbörjade det aktiva krystandet. EDAn hade släppt succesivt och syrgasen som hade varit min bästa vän togs även den bort från mig. Nu var det bara jag och mina egna krafter som skulle trycka ut bebisen.

Efter en timmas krystande (klockan 14:30) med fullt ös och hjälp av 4 stycken barnmorskor/sköterskor som pushade på mig och drog i mina ben tillkallades läkare. Jag började bli trött och än var det en bit kvar. Läkaren snackade något om sugklocka och jag ville bara att hon skulle ta fram den himla sugklockan och dra ut ungen. En halvtimma senare när jag krystat i 1,5 timma kom den fram. Sprutor i underlivet som var värre än värkarna och två drag med sugklockan senare så kom huvudet ut. Jag skrek visst: Vad håller ni på med??!! högt i skyn när huvudet drogs ut för jag hade inte fattat att smärtan var huvudet. Det var F som sa: Huvudet är ute! och då fattade jag. Vid nästa värk kom hela hon ut. Alldeles tyst och blek lades hon på min mage. 15:05 var klockan.

Det var nästan det värsta. Jag grät högt och sa om och om igen, hon andas inte, hon andas inte. Det var full fart på personalen som torkade henne, klippte navelsträngen i full fart (F fick inte ens frågan om han ville klippa) och gav henne syrgas. De sög henne också men inget hände så de fick ta ut henne och suga henne i rummet utanför. F fick följa med. Så där låg jag kvar bara och grät (och pressade fram moderkakan) tills F kom in med henne i famnen och visade mig. Hon var OK. De fick sätta sig i en fåtölj bredvid medans jag skulle sy.

Att bli sydd var nästan värre än förlossningen. Har aldrig haft sån skarp smärta. De bedövade mig men det hjälpte inte. Jag skrek högt efter lustgas och vid varje stygn skrek jag högt i lustgasmasken. Usch för att sy...

Men sen var det över. Inte smärtan kanske, den fanns ju där i kroppen fortfarande men nu hade vi fått en liten dotter. Hon är världens finaste!

Tyvärr var Tilda lite sjuk när hon kom ut. Hon hade fått en infektion så vi hann bara ligga en natt på BB innan vi blev flyttade till länssjukhuset och neonatalavdelningen. Allt gick väldigt fort. Tida fick åka ambulans och jag och F i bilen efter. Tilda fick penicilin direkt genom en nål i huvudet och en sond i näsan så hon skulle kunna få mat direkt. Där blev vi kvar i 6 dagar och igår kom vi äntligen hem med vår lilla tjej. Hon får fortfarande penicilin 2 ggr om dagen och är lite dålig på att amma men hon är hel och fin och hon är vår. Ett underverk!